Pirater: Teknikvägra efter valet!

Nu är det bara timmar kvar till valdagen. För oss som värnar om frihet och meborgarrätt på internet är det en självklarhet att rösta pirat. Vi som brinner för de här frågorna har naturligtvis inte missat någon chans att berätta om vår ståndpunkt för andra. Vi har diskuterat, informerat och varnat. och nu är det dags för hot!

Jag slår vad om att det går minst fem bredbandsinstallationer till teknikillitterata gamlingar på varje pirat. När mailen krånglar eller när sim-kortet ska sättas i den nya mobilen så är det antagligen piraten i släkten man vänder sig till. Hur många gånger har vi pirater inte installerat om våra närmastes mest kära elektroniska ägodelar. Vi har suttit med Windows update till sena småtimmarna utan att klaga.

Mitt förslag är enkelt, har du någon 40-talist som fortfarande inte ser möjligheten att föra den ultimata frågan upp på den politiska dagordningen så hota med att vägra hjälpa till med krånglande manicker ända fram till nästa val.

Att läggs rösten på ett stofilparti betyder då att snällt sitta och stirra in i en mikrovågsugn och DVD-spelare som blinkar noll noll noll efter att proppen gått. De kan en ensamhet sllita sitt hår när de inte kan få bort T9 när de ska skriver sms. Eller att längtande betrakta texten med ingen signal på platsen där postkodmilijonären skulle ha visas efter att digitalboxen i sommarstugan nollställts efter vintern.

Måla gärna upp skräckscenarion av timslånga väntetider i telefonköer till support och att de från och med i morgon behöver bereda sig på att behöva öppna instruktionsböcker på sida ett vid minsta smågrej.

Låter det hårt, jo visst, men är det så att vi aningen yngre, som kan en del om internet och andra högteknologiska tingestar, tidigare ser faran för medborgarrätten på internet än de som fortfarande skriver ut sina mail innan de läses?

Alltså, Sista steget i påverkansprcessen. Hota med teknikvägran!

PS. Terminalen på bilden har inget med texten att göra

Universella språket för interaktivitet

I den här bloggposten tänkte jag berätta jag om varför de som lyckas med interaktiva projekt arbetar med pappersskisser och om varför kunder som inte får vara med i designprocessen väljer att säga nej till bra ideér.

En stor del av framgången i mitt arbete som Interaktionsdesigner avgörs av hur väl jag redan på idéstadiet lyckas förmedla hur en interaktiva lösning skulle kunna se ut och fungera när den är klar. Interaktivitet är för komplext att bara förklara i ord eller med en bild och kan lätt misstolkas.

Jag har länge försökt ta reda på den bästa metoden att beskriva interaktivitet på och har testat många olika metoder. Detta metodintresse har lett mig till att även studera andra designers om hur de gör. Jag har intervjuat flertalet designers, kravanalytiker och tekniker både i sverige och från andra delar av världen. De som lyckas bäst verkar, oberoende av varandra, använda sig av nästan samma metod även om leveranserna på ytan ser olika ut. Samtidigt ser jag att de som möter störst svårigheter ofta gör på helt andra och minre lyckosamma arbetssätt. Det verkar nämligen finnas ett universellt språk för interaktivitet. 

Förmedla interaktivitet till andra
För att kunna förstå interaktivitet som fortfarande är på ritbordet räcker det inte med att bara se en bild eller läsa sig till en kravmassa. Det visar sig att det krävs en kombination olika medier för att av text och bild för att man man ska kunna göra sig en uppfattning. En bild eller visualisering behvös för att se hur det var tänkt och en förklaring av bilden som förtydligare det som bilden inte kan visa i funktionalitet och aktivitet på sidan. Dock räcker inte detta. I större lösningar måste de förklarade bilderna sättas i sitt sammanhang för att få liv. Scenarier eller storyboards är en mycket användbara tekniker som används flitigt av de som lyckas med IT.

Vi förstår bara interaktivitet vi själva tagit fram
Det visar sig att det är svårt för en person att förstå interaktivitet man inte själv varit med om att skapa. Det innebär att den som kommer in sent i designprocessen kommer att ha svårt att förstå hur det fungerar och varför designbesluten har fattats på det sättet som det har. Det är enormt krävande att ta sig igenom omfattande dokumentation men om man kan ta del av den steg för steg medan den uppstår blir det mycket mer hanterbart. Det är därför av största vikt att se till att alla intressenter är så involverade som möjligt designarbetet redan från början. Det verkar vara mer framgångsrikt att bjuda in uppdragsgivare och tekniker i designprocessen och riskera att de lägger sig detaljer i processen snarare än att ställa dem inför fullbordat faktum och få riskera avslag på slutresultatet.

Helheten först
En tydligt kännetecken för de som lyckas är att de arbetar utifrån ett helhetsperspektiv och tittar först på de stora dragen för att först senare i processen fokusera på detaljer. De som för tidigt ger sig in i att lösa delar av problemen och avskärma sig från helheten hamnar förr eller senare i en återvändsgränd där arbete behöver rivas up under en ofta kostsam process som ofta är upprivande och konfliktfylld för projektgruppen. 

Grundläggande faser
Att beskriva interaktivitiet verkar ske stegvis och följa utvecklingen av processen. Man söker sig fram och måste arbeta i enkla och snabba tekniker först för att sendare fokusera på detaljerna. Det jag har sett är att de framgångsrika tar fram systemet i olika detaljgrad i ungefär fyra steg. Vad man gör benämns olika från företag till företag och många företag är ofta själva omedvetna om att de följer ett mönster. Det jag kan se är att de som misslyckas eller upplever problem i sina processer är de som på grund av okunskap eller i försök att effektivisera processen hoppar över  fler än ett av dessa steg internaktiviteten blir då svår att förmedla.

1. Behovsanalys — De allra flesta gör en analys av de underliggande kraven den nya interaktiva produkten har. Förutom analysen krävs en tydlig visualisering av kraven i en form som alla i gruppen förstår för att kunna gå hela vägen. Klassiska ändlösa listor med krav som listor eller tabeller brukar dock inte räcka utan någon form av grafisk presentation behövs. Den absolut bästa metoden för att göra behovsanalys är effektstyrning, en metod utvecklad av inUse AB som genom en sk. effektkarta grafiskt visar kraven utifrån ett användningsperspektiv med alla funktioner grafiskt kopplade till de affärsmål som lägger grunden för projektet.
2. Konceptuell design — Efter att kraven är satta behöver kraven omsättas i ett förslag på lösning. Oavsett vem i som gör detta måste kraven omsättas i dels en tekniklösning möjlig att bygga och ett användargränssnitt möjligt att använda. Här har vi sett att alla utan undantag någon gång under processen använder sig av skisser på papper eller whiteboard i en eller annan form för att kunna driva en diskussion inom teamet framåt på ett effektivt sätt. Här har jag kunnat se största skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas. De som lyckas bäst är de som bjuder in hela teamet och till och med uppdragsgivaren i skissprocessen. En framgångsrikt genomfört konceptuell projektfas leder till att man lyckas identifiera de underliggande principerna i lösningen vilka sedan ska användas genomgående genom hela systemet både tekniskt och interaktionsmässigt. Största risken med att inte genomföra denna fas på ett tillfredställande sätt är att det då kan finnas diametralt olika uppfattningar om uppgiften inom projektgruppen. 
3. Protoyp och design — Det visar sig att de flesta arbetar med prototyper. De flesta jobbar i ett format som är relaivt snabbt och lätt att bygga och ändra innehåller och som innehåller klickbara länkar eller animationer som ger en känsla av vad användaren kommer att uppleva under interaktionen. Det visar sig att om man inleder prototyparbetet för tidigt blir stora omvälvande och kostsamma förändringar senare i processen blir nädvändiga. Att hoppa över prototypsteget helt och satsa på utveckling direkt ställer enormt stora krav på flexivbilitet hos utvecklarna för att klara av att hantera processen. Den grafiska designens roll i utvecklingen skiljer mycket åt beroende på vilken typ av organisation som driver utvecklingen frammåt. En klassisk reklambyrå lägger stor vikt på det visuella i processen medan andra funktionsinriktad låter prototyp ligga till grund för och styra den grafiska utformningen. 
4. Teknikutvecklingen — Det slutgiltiga utvecklingen faller alla delar på plats och den slutgiltiga versionen ser dagens ljus. Generellt kan man säga att om det som kommer tillbaka från utvecklingsavdelningen är en överraskning har du inte lyckats beskriva interaktiviteten på ett bra sätt. Det verkar som om stegvis små överlämning ger bättre resultat än stora vid enstaka tillfällen.

Själfallet finns det ett antal svårigehter med detta om svaret nu ligger i att kombinera text och bild med scenareier tidigt i processen och sedan utveckla detta i prototyper krävs ju ett rätt väl fungerande samarbete mellan olika kompetenser. Någon som är bra på att göra bra skisser kanske inte är bra på förstå de tekniska lösningarna och tvärt om. Jag har sett att en designer och kreatör generellt bär ett motstånd mot att relatera till sin design i text. En designer kan med passion framför en whiteboard förklara varenda del av sitt alster muntligt men samma person blir mycket fåordig när samma förklaring ska ske i text. 

Mycket är dock vunnet genom att alla i projektgruppen lär sig att arbeta med handskisser. Det gör att det går att beskriva en interaktiv ide till exempel på en servett under lunchen och på det sättet driva samtalet framåt exakt när det behövs utan behov av påslagna datorer eller andra hjälpmedel. Jag har märkt att den som själv kan rita en skiss har lättare att förstå andras skisser. Det är alltså ingen slump att jag så fort som möjligt lär ut skissteknik till mina elever på Berghs School of Communication. 

Ett annat stort steg är att kräva att alla leveranser från en IT-kunsult sker i form av text, bild och sammanhang. På så sätt ökar sannolikheten att man förstår vad de menar och att ingen vilktig kunskap går förlorad i processen.

All denna kunskap har självklart satt en massa tankar i rörelse i mitt huvud. I mitt fall har resan gått så långt att jag grundat Moodcase, ett projektverktyg för interaktiva lösningar med stöd för alla de vikta delarna i processen jag kunnat identifiera.  Den idén bygger på att anväda en  wiki som bas och utfån det enkelt kunna arbeta fram och dokumentera alla steg i designprocessen, både i text och bild. genom att länka samman mina skisser kan ett sammanhang enkelt skapas. Integration med ett av adobes designprogram öppnar möjligheter att senare i processen publicera klickbara protoyper i en direkt i wikin med en exakthet på pixelnivå. Med en detaljerad förklaring av prototypen blir slutresultatet en fullständig teknisk specifikation som är mycket uppskattat underlag för den tekniska utvecklingen. För att stöjda utvecklingsfasen Innehåller Moodcase dessutom ett ärendebaserat system för bughantering och andra typer av förändringar som kommer fram. Allt i ett och samma system.

/ Mårten

Skannern i min hand efter raska fötter från Dustin

i min förra post berättade jag att en portabel skanner var inköpt för att hantera alla de konceptskisser jag producerar rätt mycket av. Sen bar det av mina damer och herrar. Beställningen lades vid 17.00 tiden och redan kl 09.00 morgonen efter pep mobilen till av det glada budskapet att paketet gick att hämta. 

En dock mycket irriterande detalj är att öppettiderna till den lilla tobaksgubben på hörnet inte stod med i det SMS jag fick. Detta resulterade i att jag kom dit och det var stängt vilket adderade ett litet grus i den annars så stora glädjebägaren. 

Med väl skannern i min hand kunde jag genast börja labba. Den första grejen jag la märke till vara att de valt den feta USB-kontakten. Detta verkar lite väl klantigt eftersom det finns mycket mer smäckra kablar till den lilla USB-kontkten kanske har det nått med strömförsörjningen att göra, vem vet.

Den funkar bara med PC så jag får köra den i Parralells vilket inte är nått större problem för mig eftersom jag kör min e-post i PC miljö. Väl igång att skanna kan jag konstatera att kvalitén är helt acceptabel. Den ger inte helt knivskarpa skanningar, men för mina behov mer än tillräckligt bra. Den ger i alla fall bättre kvalité än en mobilkamera vilket är ett annat alternativ jag har. Att skanna flera papper efter varandra är inte heller svårt. den fattar själv när den blir matad och drar papperet direkt igenom och sparar snällt en fil i en mapp på hårddisken. Genom ett Action i Photoshop kan jag sen göra alla justeringar och beskära bilderna rätt och få till allt i rätt upplösning för att publicera i Moodcase.

En annan fiffig grej som faktiskt funkar bra är OCR-läsningen av visitkort. Så länge det är svart text på vit bakgrund kan den läsa all text utan fel. I bland tar den fel på u och v så det som läses in måste helt klart läsas igenom noga men sparar rätt mycket tid för en visitkortsbytare som jag visat mig vara. Det hade så klart varit smutt om skannern kunde öppnat ett nytt kontaktkort automatiskt och försökt peta in infrmationen i rätt fält men men. Man kan inte få allt här i världen.

Eleverna bloggar

Eleverna på min kurs har fått i uppgift att sätta igång och blogga. Syftet med uppgiften är självfallet att de ska leva som de lär. Om det är så att vi ska rekommendera en framtida uppdragsgivare att skapa en blogg för sin verksamhet behöver de ha gjort det själva.

Kolla gärna in på deras bloggalster:

• http://kristoferdavidsson.wordpress.com
• http://fiddelifian.wordpress.com/
• http://daybday.wordpress.com
• http://ekonominyheter.wordpress.com/
• http://braeken.wordpress.com/
• http://barante.bloggy.se/
• http://lovisaroupe.wordpress.com
• http://redcompanyblog.wordpress.com
• http://stationsimon.wordpress.com
• http://www.magnusaldemark.com/
• http://twitter.com/KarinNordstrom
• http://angner.wordpress.com/
• http://lattlurad.wordpress.com/

Lärare på Berghs

Det har flutit massa vatten under broarna sen jag bloggade senast i somras.

En av höjdpunkterna är att jag börjat undervisa på Berghs. Min kurs hamnar om Interaktiv Reklam och Design och Eleverna är yrkesaktiva på byråer och frilansare som vill bli bättre på att hantera digitala kampanjer. Man skulle kunna säga att min elever befinner sig ungefär där jag befann mig vid milennieskiftet. Det jag försöker åstadkomma är den utbildning jag själv skulle ha velat gå igenom.

Det som är intressant med digitala kampanjer är, förutom att internet och andra digitala medier ställer gamla sanningar om reklam på huvudet, at det faktiskt är ett IT-projekt i miniatyr. Min styrka är inte att producera reklam interaktivt eller inte men jag har rätt bra koll på hur man producerar IT-projekt. För att få koll på reklamdelen har jag bjudit in alla de föreläsare vilket är otroligt intressant. Jag kan på det här sättet själv få lyssna på de föreläsare jag själv velat lyssna på länge.

Det som jag känner att jag kan tillföra på kursen är de metoder och arbetssätt för designa interaktiva produkter  jag tagit fram under de senare åren. I kursen har jag lagt in till exempel är skissteknik, storyboarding, effektstyrning och användningstester.

Det här ska bli kul!

/ Mårten

FRA: När började reglera betyda att släppa fritt?

Förespråkarna för FRA-lagen hävdar att detta i själva verket är en förbättring gentemot tidigare. Förespråkarna försöker framhålla att det tidigare rådit laglöst land på signalspaningsområdet. En av mina kompisar Martin Eriksson, sa så här i anslagstavlan till ett event jag la upp för att bjuda in till demonstrationen den 18:e

Tyvärr Mårten.. Inte denna gång. Idag finns ingen kontroll över vad FRA avlyssnar.. Bara de anställdas samvete stoppar dem. Med lagen kommer det finnas kontroll.

Nu när jag läst på så kan jag konstatera att jag inte håller med Martin. Denna “reglering” är långt långt ifrån en förbättring. FRA-massrekryterar nu för att kunna svara mot den nya lagen, läste 250 personer någon stans men mins inte var det var. De kräver också tillträde till serverskåpen som innehåller knutpunkterna för det svenska Internets kontakt med omgivande länder och lämnar en fet nota kvar som operatörernas kunder sedan arrogant förväntas betala. En absolut omöjlighet utan det nu öppnade lagrumet.

Situationen som rådde tidigare, alltså utan regler, betydde i praktiken ett förbud, eller i alla fall en avsevärd begränsning av omfattningen. Beslutet den 18:e innebär ett obagränsad tillåtelse att avlyssna. Anledningen till detta har med teknikens natur att göra. För att kunna urskilja vad som är vad i internetsnöret som är misstänkt måste allt avslyssnas. Allt måste scannas och klassificeras. Det är precis detta som är kärnan i frågan. Själva scanningen är intrånget inte növändigtvis bara hur materialet sedan hanteras. Motiveringen av förslaget är ugefär som att säga att: “Avlyssning av alla svenskar är väl ok? bara vi lovar att glömma bort läst när vi är klara”

Att det är en maskin som utför det smutsiga arbetet är definitivt inte en förmildrande omständinghet snarare tvärt om. Bakom FRAs för ändamålet nyinskaffade datamaskin, som för övrigt anses vara den femte starkaste i världen, sitter människor. Människor som utan demokratisk insyn, med några få knapptryckningar kan lägga in nya sökbegrepp vilka i nästa sekund kan göra tiotusentals vanliga oskyltiga svenska och utländska medborgare till “misstänkta element”. Antalet misstänkta står sedan bara i relation till hur mycket resurser regeringen har lust att spendera på att har människor som läser materialet i detalj.

Resonemanget är ungefär som att säga att “Dödsstraff är ok. bara vi har en maskin som tar hand om själva dödandet”.

Det håller inte, det är inte värdigt, det är fel!

Det ligger i sakens natur att detta är smutsigt och till slut kommer att handla om rasistiska och grovt förenklad och vidrigt fördomsfull urval. Det har historien lärt oss. Ett exempel är antiterroristlagarna i USA. Dessa har inte lett till att någon terrorist officiellt ställts i för rätta. Däremot har tusentals människor kunnat hållas häktade i veckor för att de har arabiskt klingande namn och varit på en misstänkt plats. I de flesta fall har de inte ens fått veta vad de är misstänkta för.

Du kanske tänker att detta inte kan hända i Sverige, men den här lagen tillåter just detta. Personer i och utom Sverige kommer, om de anställda inom FRA anser att något verkar misstänkt, att spelas in och sparas i obegränsad tid. Dessutom vet vi att uppgifterna kan komma att säljas ut på den internationella spionmarknadens motsvarighet till blocket i utbyte mot information från till exempel USA.

Alltså, kära vänner. Innebär denna reglering en förbättring eller försämring?

Mitt krav är entydigt. Riv upp lagen och ersätt med ett generellt förbud. Avlyssningen ska bara kunna ske vid misstanke och brott och då bara enfter domstolsbeslut. Avlyssningen ska genomföras av polisen i enlighet med de regler som redan gäller på området med hjälp av operatörerna. Efter att avlyssningen är klar ska rubbet bli offentlig handling och den som avlyssnas ska kunna få sin sak prövad och ha rätt till skadestånd om det kan visas att avlyssningen varit obefogad.

Det vore en förbättring!

Belgien till strid mot FRA

Noterat är att Belgien är fett upprörda mot FRA-lagen. Det visar sig nu att lagen kommer att slå hårt mot utländska medborgare, utländska politiker och affärsintressen. Nu planerar den belgiska integritetskommissionen en stämning mot Sverige i Strasbourgsdomstolen. Heja Belgien!

En spaning i sammanhangert är att den Svenska regeringen verkar vara rådåliga på PR. De verkar totalt missbedömt situationen. Det är faktiskt överraskande eftersom de uppvisade en imponerande kompetens på området offentlig vältalighet i valet. Kanske är det så att alliansens hovpropagandister inte har inbjudits i diskussionen. Något alliansen bittert kommer att få ångra. Att bli stämda av andra EU-bröder är en dålig reklam inför nästa va.

Ett efterlängtat initiativ

Under de senaste dagarna har alliansen och regeringen fått ta den största smällen i folkstormen mot FRA-lagen. Men låt oss inte glömma att det är Sossarna som spelat in frågan till regeringen. Sossarna, eller snarare den socialdemokratiska partiledningen passade helt enkelt denna heta potatis vidare till efter valet. De kände väl att det inte fanns någon politisk vilja att driva igenom förslaget och lät det hela bero.

Efter att jag lämnade aktionen den 18:e gick jag tillsammans med två SSU-are uppför Drottninggatan stötte vi på Thomas Bodström. Han var på väg till riksdagen och självklart ställde vi frågan hur han såg på förslaget. Han sa att justitsie varit kritiska mot förslaget hela vägen men att tjänstemän på försvarsdepartementet drivit frågan. Under hela samtalet gled Bodström undan frågan om Socialdemotraternas egentliga ställning i frågan.

Jag tycker att socialdemokraterna håller väldigt tyst i frågan. Trots att de som opposition hade kunna plocka otaliga politiska poäng på allt rabalder kring FRA. Min tolkning, eller snarare min fruktan är att den absoluta partitoppen i socialdemokraterna faktiskt stödjer förslaget trots att de nu är måna om att hålla tyst om den saken just nu

I den här frågan är det nu viktigt att inte bara de liberala och konservativa väljarna besvikna på sina företrädare ställer sig upp och protesterar. Det är viktigt att även människor Sossar och Socialister i själ och hjärta låter sina kamrater i toppen vad som gäller.

I initiativet Sossar mot storebror alla enggerade sossar samla sina ansträngningar!

Kom ihåg i den här frågan räknas alla röster!

Ni glömmer det viktiga, Aftonbladet!

I en artikel i Aftonbladets nätbilaga skriver Lena Melin att i det partipoliktiska sverige är det självklart att en individ röstar för partilinjen då den egna personliga uppfattningen går emot partiets.

“För väljarna är det inte självklart. De har förespeglats att ledamöterna sitter på personliga mandat vilket de också gör – på pappret. Men i själva verket är det nästan alltid partierna som styr.
Årets viktigaste debatt handlade därför om självständighet. Väljarna förutsätter att deras politiker står upp för det de tror på. Partierna gillar det i teorin men hatar det i praktiken. I skärningspunkten mellan partipiska och självständighet slår det gnistor, uppstår tumult.
Därför var FRA-debatten viktig. Den gjorde mycket klart för väljarna att civilkurage inte alltid betalar sig i politiken. I skarp kontrast till vad de flesta hävdar.”

Problemet med Lena Melins resonemang är att i fallet med FRA-lagen var inte Centerns partilinje den viktiga. Här gällde uppslutning bakom alliansens dödsknäppa förslag, något som går stick i stäv mot riktningen om den personliga integriteten Centern principiellt gått till val på.

Lämna Federley ifred!

Kära vänner, Låt oss fokusera våra krafter på de verkliga skurkarna i FRA-spelet!

Under de senaste dagarna har jag sett och hört ett folkligt uppbåd utan dess like. Folk är desperata och förbannade över FRA-lagen. Beslutet visar hur nonchalant våra toppolitiker behandlar den folkliga opinionen på ett sätt som får alla och en var att häpna. Efter beslutet har Fredrik Federley utpekats som den stora syndabocken. Vilket lett till en folkstorm som har fått hejdlösa proportioner och nästan tappat all vett och sans. Jag tycker att vi ska lämna Federley ifred och istället fokusera på de verkliga skurkarna i dramat.

Jag tycker synd om killen. Tänk er själva. att tvingas välja mellan det parti som man engagerat sig i och givit en stor del av sitt liv för och de värderingar som gjorde att man började ägna sig åt politiken överhuvudtaget. En skräck för alla som engagerar sig politiskt.

Enligt vad jag hört har alla de oliktänkande inom alliansen fått gå igenom en till synes oändlig rad av förhörsliknade marathonmöten med sina partitoppar dagarna innan beslutet slutligen fattades i riksdagen. Federley visade sig inte hålla hela vägen och det är jag uppriktigt ledsen över. Men jag tycker som sagt synd om killen.

Låt oss nu genast släppa Federleyoch istället rikta vår vrede mot de verkliga skurkarna i sammanhanget:

• Försvarsdepartementet. Vi vet så mycket att FRA-förslaget kommer från enskilda tjänstemän inom försvarsdepartementet. Låt oss ta reda på vilka dessa är och syna deras politiska ambitioner i sömmarna.
• Regeringen. Vi vet att förslaget, som fullständigt saknar folkligt stöd pressats igenom av några ledande individer i regeringen. De är de verkliga hjärnorna bakom situationen vi ser nu.
• Allianspartierna. Det är ingen hemlighet att samtliga allianspartier har stora ord om demokrati, frihet, och den enskilde individen framför staten i sina partiprogram. Detta tycktes i denna fråga helt har dribblats bort till förmån för “enighet inom alliansen” alltså, uppslutning bakom regeringens idiotförslag. Att allianspartierna säljer sina grundläggande värderingar så billigt kan inte få passera obemärkt förbi.
• Socialdemokraterna. Låt oss inte glömma att den målgivande passningen när det gäller det här förslaget stod den förra regeringen för. De vågade inte själva ta i frågan för ett år sedan utan pausade frågan till efter förra valet. Hade Sossarna tryckt ner förslaget i sin linda när de varit i majoritet hade vi inte behövt vara här idag.

I själva verket tar jag på mig detta beslut personligen tillsammans med alla andra soffliggare som varit för lata för att engegera sig i frågan. Vi som nu valt att kämpa för frågan måste ta på oss Federlys nederlag solidariskt. Vi har inte lyckats stödja honom i sitt beslut!

Så, låt oss hitta de verkligt skyldiga i den här frågan och organisera motståndet och se till att riva upp den här lagen innan FRA hinner anställa en enda kotte till. Låt Federley tillbaka in i värmen. Han har en plats i Riksdagen, Han bär sanna värderingar i sitt hjärta och alla röster räknas i den fortsatta arbetet!

Det viktigaste av allt. Vi som brinner för frihet, demokrati och den personliga integriteten ska inte anses som några simpla mobbare!